Dietprotokollet

Visste ni att...

För 30-40 miljoner år sedan var elefanternas förfäder bara en meter höga och levde kanske i vatten som dagens flodhäster. Deras snabel var kort och användes säkert såsom tapirerna idag använder sin korta snabel - t.ex. till att nosa och böka i marken. Sedan dess har elefanterna utvecklats till massodonter och det hänger troligtvis ihop med att det är gynnsammare ur energisynpunkt. Ett djur som är stort och har ett stort, tungt huvud med betar, måste det ha en kort, stark hals. Djuret får därmed svårt att nå marken med munnen för att inta föda.

Den revolutionära lösningen har varit att förlänga den ursprungligen korta snabeln, så att den kan användas till att lyfta upp föda till munnen - men också till mycket annat. Snabeln har bildats utifrån en sammanvuxen näsa och överläpp och har blivit till ett muskulöst organ, som är lika flexibelt som en bläckfiskarm. I änden av snabeln sitter dessutom några fingertappar, vilka gör att elefanten kan gripa om små föremål, t.ex. nötter. Snabeln har i hela sin längd en ihålig näsborre och kan rymma fyra liter vatten, som sugs upp och sprutas in i munnen. Dessutom är snabeln ett kommunikationsredskap, som kan frambringa ett stort register av trumpetljud. Den kan därtill användas som snorkel, när elefanten simmar på djupt vatten.

Utdrag ur Illustrerad Vetenskap